Äter favoritfrukosten och lyssnar på soundcastet till Känn ingen sorg. Åh, vad jag önskar att varje dag kunde börja så här. Men sommarlovets sista vecka har börjat. 48 timmar kvar innan jag sitter i skolbänken igen, på saknade och fruktade Sigrid Rudebecks. Det finns nog ingenting på den här planetet som jag känner lika stor hatkärlek till, som den skolan. Den var mitt andra hem året innan jag gav mig ut på mitt äventyr. Jag lärde mig att älska de trånga, syrefattiga klassrummen, de slingrande korridorerna och trappuppgångarna, de traditioner hela skolan samlades för att fira, men fram för allt; min andra familj. Allt detta gjorde att jag, varje gång tryckte in portkoden och klev in i entréen, fylldes av lugn. Men kikar man på baksidan av den färgglada och kärleksfulla fasaden, så dröjer det inte länge innan man hittar svarta moln av stress och ångest. Bakom de flesta glada ansiktena du möter i trapphuset, döljer sig en fruktansvärd press att prestera.

 

Och det är detta som gör att jag hatar skolan lika mycket som jag älskar den. Jag ser fram emot att bli en del av min stora familj igen, att få ta del av alla traditioner och att spendera dagarna i en atmosfär där alla vill lära. Men sekunden efter jag drömmer om allt det där, blir jag påmind om alla de väntande läxor, inlämningar och prov som kommer att jaga mig i högsta hastighet ner i graven.